Revolutionen i Algeriet angår oss

 

Plötsligt händer det – grytan kokar över, efter att ha småputtrat under locket i evigheter. Med kraften av en tsunami spränger flodvågen fördämningarna och väller in på scenen. De gamla recepten och manusen blir snabbt föråldrade och oanvändbara. En ny scen växer snabbt och ryckvis fram inför öppen ridå, med nya aktörer som i ett intensivt utbyte med varandra själva skriver manus på språng, mitt i sitt agerande.

Utvecklingen i Algeriet sedan den 22 februari påminner på många sätt om många tidigare tillfällen i historien då massorna sätter sig i rörelse. Alla dras med – män och kvinnor, gamla och unga, alla yrkeskategorier. Spontaniteten blandas med målmedvetenheten att göra sig av med det förtryck och den misär man levt under alltför länge. Olika kategorier av kämpar för fram sina specifika krav, men alla förenas bakom kravet att de gamla makthavarna ska avgå och det gamla systemet avskaffas – dégage!

När massorna på detta sätt sätter sig i rörelse för att forma sin egen framtid, utan att låta sig hindras av gällande lagar och existerande maktsystem, så handlar det om en revolutionär process. Ingen kan idag säga hur utvecklingen kommer att sluta, men inte desto mindre är det vi ser framför ögonen i Algeriet just nu en pågående revolution. Kanske kommer den att krossas av militären och gå till historien som en i raden av kortlivade och misslyckade revolutioner, kanske inte.

Många världen över tar spontant ställning för revolutioner som på detta sätt växer fram ur folkets djup, men det är inte självklart att alla som åberopar sig på en utvidgad demokrati, eller ens socialism, bejakar revolutioner. När arbetarrörelsen för drygt hundra år sedan splittrades så var frågan om revolution eller reform en av de huvudsakliga tvistefrågorna, först i teorin och sedan i det konkreta ställningstagandet till den ryska revolutionen.

Frågan är fortfarande aktuell, inte minst som vi i mycket står inför uppgiften att återuppbygga en livskraftig arbetarrörelse som kan ta sig an den nuvarande krisen av det kapitalistiska systemet och det politiska kaos som bara tycks växa vecka för vecka. Men samtidigt är frågan om sociala reformer eller revolution i mycket en pseudo-fråga såtillvida att de, för den uppriktige, inte utesluter varandra.

Så länge som sociala reformer inte faktiskt tjänar till att avleda och förhindra en pågående revolutionär utveckling som på ett mer varaktigt sätt kan lösa samhällsproblemen, utan helt enkelt bidrar till att förbättra livet för massorna under lugnare perioder, så är en seriös revolutionsanhängare också för sociala reformer. Den seriöse reformisten, det vill säga den som verkligen vill uppnå socialism, men genom reformer, sätts på prov när massorna själva väljer revolutionens väg. Säkert är att den som i dagens Algeriet skulle propagera för stegvisa reformer inom konstitutionens och regimens ramar skulle hamna tillsammans med någon falang inom det gamla maktsystemet, mot folket.

Alla revolutioner är förstås inte av samma typ. Den revolution som pågår i Algeriet har för närvarande främst en folklig och demokratisk karaktär. Arbetarklassen är mobiliserad, även dess kärna bland industriarbetarna, men det är inte deras specifika krav på att avskaffa den kapitalistiska utsugningen som står i centrum för närvarande. Arbetarklassens kamp har hittills koncentrerats till deras egen demokratiska fråga – frågan om att återerövra den fackliga centralorganisationen enligt arbetardemokratiska principer – även om sociala krav också förekommer och säkert kommer att inta en större plats.

Att revolutioner på detta sätt inleds kring demokratiska frågor och har en nationell karaktär är snarare regel än undantag. Frågan är om det är möjligt att begränsa revolutionen till det demokratiska målet och till den algeriska nationen och på den grunden uppnå en ny stabilitet och en gynnsam utveckling för massorna. Erfarenheterna från historien visar det inte är troligt. En viktig orsak till det är att demokrati förutsätter att de demokratiska institutionerna – de nationella parlamenten osv. – har verklig makt, men det förutsätter i sin tur att det finns en inhemsk ekonomisk maktbas. Det räcker inte med råvarutillgångar, utan det krävs ett nationellt kapital i bred bemärkelse.

Ett av de dominerade dagen i dagens utveckling på världsnivå är att nationellt baserade kapital trängs undan av det internationella kapitalet och det gäller även stormakter som USA. Trump tycks tro att han kan återskapa styrkan hos ett inhemskt amerikanskt kapital, men det är en hopplös kamp med tanke på hur djupt internationaliserad ekonomin är, från råvaruutvinning och produktion, till ägande och konsumtion.

För ett land som Algeriet är det en än mer hopplös uppgift att bygga upp det ekonomiska och politiska oberoende som en verklig demokrati kräver. Den berättigade kampen för oberoende och suveränitet är i grunden ingenting annat än en kamp mot imperialismen och det internationella kapitalet, som framträder på många olika sätt, till exempel i form av ”samverkansavtal” och till och med ”bistånd”.

Måste en framgångsrik revolution i Algeriet därför inte förlängas in i en öppen kamp mot kapitalet och det privata ägandet av produktionsmedlen? Och därmed också spridas internationellt?

Faktum är att dessa frågor redan reses, om än på ett indirekt sätt. ”Makten” i Algeriet består idag av en hopblandning av det gamla enpartisystemets makthavare och kapitalägare med en fot i Algeriet, en i utlandet. Kampen mot ”Makten”, mot ”oligarkin”, är därför redan idag en kamp mot kapitalet, och då oundvikligen även på internationell nivå.

Den algeriska revolutionen angår därför oss i Europa och i Sverige på ett direkt sätt. Vår kamp och de algeriska massornas kamp behöver varandra för att utvecklas och stärkas. Medvetet eller omedvetet stärks energiflödena mellan de gula västarnas kamp i Frankrike och det algeriska folkets kamp. Att göra dessa omedvetna processer medvetna och materialisera dem i ett politiskt och organisatoriskt utbyte över gränserna framstår idag som en prioriterad uppgift. För att lyckas med det kan vi inte fastna i gamla tvistefrågor som ”reform eller revolution”, utan ta fasta på att det arbetare och andra maktlösa världen över behöver, i förlängningen för att rädda vår planet och den mänskliga civilisationen, är att enas i en beslutsam kamp mot hela det kapitalistiska system som nu driver oss in i allt värre kriser.

Emce

22 apr 2019