Ledaren (nr 5): En grundläggande samhällsomvandling krävs

 

1 maj, på arbetarklassens högtidsdag, demonstrerar Socialdemokraterna för ”trygghet, demokrati, sammanhållning”. Dagen efter lägger arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (s) fram en regeringsproposition om inskränkt strejkrätt. Som arbetare har man svårt att föreställa sig ett mer oförskämt hyckleri. Tillsammans med förslagen om högre pensionsålder, fler undantag i turordningsreglerna vid uppsägning och marknadshyror vid nybyggda hyresrätter ser det ut att ta hus i helvete för löntagare.

Strejkrättsförslaget är en attack mot självaste demokratin. Föreningsrätten på arbetsmarknaden blir meningslös när arbetsgivaren de facto ges en öppning att ensamt avgöra vem som har avtalsrätten. Den ena parten får diktatoriskt bestämma vem som får representera den andra parten, som förbjuds att effektivt göra motstånd via konfliktåtgärder. Frågan har ett allmänintresse för varje demokrat och är inte någon ”snäv arbetarfråga” som är likgiltig för alla andra samhällsmedborgare.

Om en månad är det EU val… Rickard och Kerstin Joelsson-Wallsby från Vänsterpartiet Uddevalla, den ene IF metallare, den andre kommunalare och valkandidat, skriver i BLT (22/3 2019):

Socialdemokraterna … har röstat igenom i riksdagen, med hjälp av högern, att avdrag gör fackavgiften ska tas bort. Det var bara Vänsterpartiet som röstade nej till det… Socialdemokraterna [ska] i den s k januariuppgörelsen … försämra arbetsrätten för oss arbetare… Vänsterpartiet är det enda partiet som säger nej till det… Vänsterpartiet tar kamp emot högern i EU-valet, men också för arbetsrätten: strejkrätten och de fackliga rättigheterna både i Sveriges riksdag och i EU-parlamentet. I Riksdagen är tyvärr Socialdemokraterna på andra sidan tillsammans med högern och SD.

Detta, plus att partiledaren Jonas Sjöstedt står fast vid att fälla regeringen om den rör strejk- och arbetsrätten, till och med i allians med M och KD, är skäl nog för att ge Vänsterpartiet förtroende i EU-valet. Samtidigt förstår man även de som tänker valskolka i protest mot unionens demokratiska underskott. Ska man delta i valet? Rentav försöka demokratisera EU? Ska man bojkotta? Gå ur? En öppen fråga!

Perspektiven börjar växa inom Vänsterpartiet. Ulla Andersson är ett gott exempel. I Aftonbladet (9/4 2019) skriver hon att nästa gång det blir kris och bankerna ska räddas borde staten behålla ägandet, och skapa en statlig folkbank som drivs efter samhällsintresse och inte profit. I Expressen (13/8 2019) uttrycker hon viljan att strukturera om skattesystemet med skattelättnader för låginkomsttagare och höjd skatt för höginkomsttagare, ägare av luxuösa fastigheter, kapitalägare och de som är förmögna:

Vi tycker det är rimligt att de som bor i dyra villor med pool ska betala mer i fastighetsskatt än en arbetare med en liten träkåk. Vi vill att stora arv på tre miljoner eller mer ska beskattas, liksom stora förmögenheter. Vi tycker att det ska vara en självklarhet att de med låga inkomster upp till 30 000 är de som ska få sänkt skatt. Och till skillnad från borgarna tycker vi inte att sjuka ska betala mer skatt än friska med jobb utan lika … och därför föreslår vi sänkt skatt för sjuka och arbetslösa.

Genom vänstersocialdemokraten Daniel Suhonens initiativ till att bilda föreningen Reformisterna den 4 februari öppnas en ny debatt om partiets ökenvandring när det gäller ekonomisk politik och sociala reformer.

I kretsen runt Reformisterna-folket finns de intellektuella med hemvist i tankesmedjan Katalys. Några av dessa har skrivit en artikel om att ”Ta bort hindren för företag som ägs av personalen” (SvD 8/4 2019). Här pekas på att i Sydeuropa och USA finns det en avsevärd massa av producentföreningar medan i Sverige har båda facket och den socialdemokratiska politiken gjort motstånd mot denna typ av ägande, ”som man menat skapat oklarhet i relationen mellan arbete och kapital”. I den mån det finns en diskussion om konceptet så berör den bara offentlig sektor. Vissa undersökningar visar att personalägda företag ”är lönsamma och innovativa, har låg personalomsättning och klarar kriser bra” och spelar ”ofta en viktig roll i lokalsamhället”.

Låt oss här visa på några förslag som skulle göra det lättare att starta och driva demokratiska företag. Vid generationsskiften får den ägare som säljer till de anställda en tydlig skatteförmån. Vid hot om nedläggning har de anställda förköpsrätt. Skatteregler bör också utformas så att de gynnar anställda som ägare. Upphandlingsregler i offentlig sektor utformas så att de gynnar demokratiska företag. Staten bör agera så att anställda som företagare ges goda lånemöjligheter. Dessa förslag är redan verklighet i flera europeiska länder. Hade intresset, politiskt och fackligt, varit större så skulle både Findusfabriken i Bjuv och Volvo Personvagnar kunnat vara personalägda idag.

Revolutionerandet av en samhällsekonomisk formation är inte att förväxla med våld. Politiskt förstått betyder revolution att miljoner människor som aldrig aktivt deltagit på vaknar och upp till politiskt liv. 

Att stora folkmassor är beredda att tillta våld är någonting som endast sker när alla andra möjligheter är uttömda. I Algeriet ser vi en faktisk revolutionär process som hotar att störta statsmakten, och tills idag sker det genom fredliga protester. Folkmassorna i kan inte själva bestämma vilka medel som ska vara nödvändiga. Ibland kan just nödvändigheten att vinna över våldsmonopolet och hota den gamla styrande oligarkiska klicken och den ekonomiska eliten med våld vara enda vägen att avstyra just ett blodbad. Arbetarrörelsen måste återigen diskutera frågan: kan vi stödja en revolutionär utveckling?

DN

1 maj 2019