Ledaren (nr 3): Vänstern, facket och det nya arbetarpartiet

 

Vänsterpartiet vill bli ett arbetarparti igen. Utmärkt! Ett parti för arbetare är verkligen ett parti ute på vänsterkanten. Sossarna kallar sig nu för mittenparti, vilket tydligen betyder tumma på strejkrätten och tvinga oss slita en större del av vårt liv än tidigare (även om vi inte orkar).

SD ställer vanligt folk, arbetare i Sverige, mot varandra utifrån religion och ursprung, fantiserandes om att det pågår ett inbördeskrig om bostäder, välfärd och andra resurser. De skyller på flyktingmottagandet som kostar 41 miljarder kr, men säger ingenting om rikas skatteplanering och skatteflykt, som kostar fem miljarder mera per år. Borgerligheten och SD har i grunden samma klasspolitik, som sparkar nedåt (även på oss arbetare).

Initiativen inom Vänsterpartiet, ofta underifrån, att bygga partiföreningar branschvis, inte minst med fackligt aktiva, är idag det viktigaste uttrycket för strävan efter att bli ett arbetarparti. Ett arbetarparti måste vara starkt inom LO och de traditionella arbetaryrkena, där många idag känner sig osynliga i samhället och inte har någon som företräder och talar om dem i politiken. Desperata vänder dessa sig till SD, för de känner inte längre att Sossarna är en garanti för att leva något sålunda drägligt i framtiden. Men de kunde lika gärna vinnas för en vänsterpolitik som betyder arbetarklasspolitik. Det kräver en ny öppenhet inom partiet, både om politikens innehåll och om kampformerna. Motståndet mot den borgerliga politiken, även om den förs fram i socialdemokratins namn, måste bli mer resolut och inte bara inriktat på ställningstaganden i Riksdagen och fullmäktigeförsamlingar.

I handen håller du ett specialnummer av Dagens Sanning, som vill vara ”löntagarnas fria forum”. Här får du reportage om hur fackliga gräsrötter, anslutna till Vänsterpartiet, börjar bygga upp ett inflytande som partiledningen reagerat på. ”Vi ska bli ett arbetarparti igen”, sade till exempel partisekreteraren Aron Etzler på partiets fackliga rikskonferens. Det är lätt sagt och både Moderaterna och SD har sagt samma sak. Vägen är också lång, så det gäller att ha is i magen, men likväl kan en rörelse inom Vänsterpartiet för att omvandla det till ett arbetarparti vara den kortast vägen till målet. Länge var endast en liten minoritet av arbetarklassen vänsterpartister, men mycket tyder nu på att en förändring är på gång, med en kraftig ökning av medlemsantalet, framgångar i opinionen inför valet och, som sagt, en påbörjad organisering ute i arbetslivet.

Socialdemokratins kris och risken för att de gör ett katastrofval hotar den organiserade arbetarrörelsen såsom vi känt den under över hundra år. På kort sikt är det bara Vänsterpartiet om kan motverka blödningen högerut. Det som krävs är då inte bara att lyssna till vad löntagarna vill ha på sin arbetsplats eller i sin bransch, utan av samhället i stort. Ta på er ledartröjan och mobilisera alla era arbetskamrater (även om de är socialdemokrater, icke-röstande eller till och med förledda att rösta på Alliansen eller SD)!

Låt oss försvara vad som är värt att försvara av vad Socialdemokratin har uppnått. Idag inbegriper det att försvara vad Sossarna inte försvarar, till exempel strejkrätten. Alla arbetare, oavsett fackförbund eller vilket parti man röstar på, borde försvara strejkrätten. Det räcker inte att Vänsterpartister får in ”bra folk” (till exempel fackliga) i riksdagen som kan rösta mot alla försämringar. Om folkmajoriteten väljer in en riksdagsmajoritet som kränker dess intressen, vad gör man då? Då måste man visa dem i riksdagen att de inte är majoriteten, utan endast tillsammans är valda att representera majoriteten. När inte riksdagen representerar majoriteten måste någon ansvara för att göra det på gator och torg.

Fackliga vänsterpartister har en gyllene chans att nu ta initiativ till enad rörelse för alla som försvarar strejkrätten, oberoende vart i landet man bor, vilket parti man röstar eller vilket fack man är med i. Huvudfokus bör ligga på att skapa ett tryck underifrån, med alla till buds stående medel: konfrontationer av politiker, torgmöten, demonstrationer och politisk strejk. Konflikträtten är en demokratisk rättighet, och sådana är per definition odelbara. Gäller de endast för LO-förbunden, då är de egentligen inte garanterade för någon. Så brett bör konflikträtten försvaras!

På samma sätt bör man fortsätta att bidra till att stärka Vårdupproret och andra rörelser, tillsammans med alla fackliga aktivister. Uppgiften under valrörelsen och därefter är också att starta fler branschföreningar och stärka dem som redan finns. I alla olika fack där fackliga vänsterpartister närvarar finns en möjlighet att företräda arbetskamraterna genom hela kedjan: i facket på arbetsplatsen, ute på gatan i protester och demonstrationer och i folkvalda församlingar. Det är med den inriktningen vi kan bygga det nya arbetarpartiet i praktisk handling.

Ett arbetarparti värt namnet har också ett internationellt perspektiv och samarbete. Vi noterar att V nyligen ingått ett nytt samarbete i Europaparlamentet. Det är ännu för tidigt att säga vad det kan leda till, men vi tar upp frågan i en särskild artikel.

DN

7 aug 2018